bokrecensioner

Novellkonsten utvecklades redan under medeltiden. Det var i Italien på 1300-talet som den fann sin form och fick sitt namn. Novella betyder nyhet på italienska och då var noveller just korta berättelser med underhållande nyheter. Numera är noveller korta prosaberättelser som skildrar snabba, enskilda händelser med små persongallerier.

Novellen har fått en stark utveckling den senaste tiden. Man kan kalla det en novell-boom! Våren 2010 startades tidskriften Brevnoveller som ger ut fristående noveller med jämna mellanrum. De prenumererar man på och får hem i brevlådan. Den 26 januari 2011 bildades bolaget Novellix som kombinerar snygg formgivning och kvalitativa noveller av etablerade författare. Även dem ges ut styckvis i serier om fyra och har tagit marknaden med storm. 2011 blev Novellix ett nytt ord på Språkrådets nyordslista. Astor förlag ger sig också in i kampen om de nyfikna, trendmedvetna läsarna och ska ge ut serier med noveller vid sidan av den övriga utgivningen. Först ut är en serie noveller av fem spanska författare.

Novellen är väl passande i en tid när vi inte ens har tid till att laga mat. Det går snabbt att läsa en hel berättelse om den bara är ett par sidor lång.

Vi recenserar idag en hel drös aktuella noveller och novellsamlingar och presenterar dem för er.

Amanda Svensson, Jens Lapidus, Helena Granström, Wille Crafoord: Novellix tredje fyran: Jag vill veta var stockrosor kommer ifrån, Heder, Skördebrev, Gloria Fyra noveller

”Novellix är inte längre en bra idé, ett nytt förlag i bokbranschen, en snygg grej, när förlaget nu ger ut sin tredje fyra känns konceptet etablerat och självklart. Fyra bra, snygga, nyskrivna noveller i handflatestorlek, fristående från varandra, men ändå i ett sammanhang. Varje fyra har en ny omslagsillustratör och Maria Kask har lyckats göra dessa noveller till den snyggaste fyran hittills…” Läs mer

Felicitas Hoppe: Abu Telfan Förlorarens berättelse

”På Amsterdams flygplats sitter någon, historien förtäljer inte om det är en man eller kvinna, och läser Abu Telfan, eller egentligen Abu Telfan – Die Heimkehr vom Mondgebirge, ungefärligt översatt Abu Telfan – hemkomsten från Månberget, högt för sig själv. Det blir till en vindlande berättelse i berättelsen. Den enda människan i…” Läs mer

Ferdinand von Schirach: Nödvärn Snabb kick av spänning

”Beck och Lenzberger är det två skinnskallarna som en dag är ute för att hitta nya offer att skrämma. De ser en medelåldersman på järnvägstationen som sitter stilla på en bänk på perrongen. De får fram till honom och det dröjer inte länge innan något går snett. Mannen som Beck och Lenzberger träffar på perrongen visar sig…” Läs mer

Silke Scheuermann: Krig eller fred Kärlek och lust i otakt

”Krig eller fred är en novell om otrohet och otakt. Den kvinnliga berättaren, en ung feministisk forskare ska snart flytta ihop med sin pojkvän men med jämna mellanrum bjuder hon in sin kollega för en stund mellan lakanen. Det här är inget hon känner skuld för eller skam över. När hon inte har sin kollega under eller över sig har hon…” Läs mer

Juli Zeh: Den skänkta timmen Vad händer när klockorna ställs tillbaka?

”Författarpseudonymen GK ska för första gången avslöja sin egentliga identitet för allmänheten när novellens berättarjag är på väg in till stan. Vid ett rödljus passerar en ung tjej med sin skateboard tätt framför hennes bil. Av någon anledning bestämmer sig kvinnan i bilen för att springa efter tjejen och lämnar sin bil vid trottoaren. Varför hon gör så…” Läs mer

Andrés Barba: Efter oss syndafloden Bilden av ett horn

”Andrés Barbas novell är den inledande novellen i Astor förlags novellserie Astor novell. Den börjar direkt med text redan på omslaget - något som gör sig väldigt bra för novellgenren. Det lämnar inga alternativ för mig som läsare att väja undan och låta bli att läsa. Inga omslagsbilder eller förord finns mellan mig och texten…” Läs mer

Nuria Labari: Slippa se regnet Skickligt om skilsmässa

”Två år senare säger du att dina föräldrar håller på att skiljas. Säg det till studierektorn inne på expeditionen när han visar upp dina dåliga betyg. Säg att de håller på att skiljas och känn dig som om du inte längre fanns.”

Slippa se regnet är en novell om skilsmässa…”Läs mer

Elvira Navarro: Leken Tjejerna med stora, sköna bröst

”Jag uppfattar ofta konceptet novell som knepigt. Oftast har en roman bättre chanser att lyckas med att få läsaren i ett fast grepp, att utveckla huvudpersoner och få dem att göra intryck på läsaren, att levandegöra platser och tidpunkter o.s.v. Här måste novellförfattaren arbeta mycket medvetet och effektivt för att uppnå samma effekt…” Läs mer

Blanca Riestra: La noche sucks Natten suger

”La noche sucks kan vara en av de bästa titlarna som går att ha på en novell. Hur den på en och samma gång ger smak av sammanslagningen av språk och kulturer i en stad och hur människorna som bor i den kämpar mot natten…” Läs mer

Sònia Hernández: Överlevaren Att leva på lånad tid

”Överlevaren är den av de fyra Astor-noveller jag läst som jag upplever som mest konventionell. Eller ska vi säga, vanligast? Känslan av att ha läst samma historia förut infinner sig åtminstone ganska direkt. Novellen öppnar på klassiskt sätt med en mening om döden som genast för tankarna till Émile Zolas välkända inledningsmeningar i Thérèse Raquin…”Läs mer

Frida Ulvegren: Tack & förlåt Svensk Sex and the city i serieformat

”Minns ni första avsnittet av Sex and the city? Scenen där Carrie följer med en kille hem och sedan drar så fort hon fått orgasm och kommenterar händelsen med ”I just had sex like a man” för tittarna. Lite så är Frida Ulvegrens serienovell Tack och förlåt. Fast ändå inte. Den är mindre glammig, mer realistisk men samtidigt ändå romantisk…” Läs mer

Sara Mannheimer: Nära ögat Existentiella varsel

”Nära ögat sändes i Sveriges Radio P1 i programmet Novellen den 1 september 2010, då hette den 23 minuter och 30 sekunder och var nominerad till Sveriges Radios novellpris. Först nu publiceras den i tryckt form av Brevnoveller…” Läs mer

Mats Kempe: Begreppen Så frustrerande men bra

”Något är fel på Snorres dotter Vanja-Mari. Ja han heter Snorre, är född i Norge och han tror att det är något fel på hans lilla flicka. Snorre bokar ett möte med föreståndaren och förskolläraren på den förskola hans dotter går på för att prata med dem om hennes problem men de vill varken förstå eller lyssna på honom…” Läs mer

Amanda Idberg, Jens Klintgaard, Teresa Stenler, Lisa Swedén (red.): Brevnoveller säsong 1 Brevlådelitteratur

”Under våren har tidskriften Brevnoveller gett ut fem nyskrivna noveller som skickas hem till prenumeranternas brevlådor. Jag kan inte annat än att älska idén, både för att det är befriande att slippa allt som innebär nedladdningar, ljudfiler och ny teknik och för att det är så passivt…” Läs mer

Alberto Méndez: Blinda solrosor Överlevaren skriver ner historien

”1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen - speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc - inte minst nu…” Läs mer

Antonio Tabucchi: Tiden åldras fort Ärrvävnad

”Det är “Moln” som verkligen griper tag i mig först. På en strand vid adriatiska havet möts två italienare, en tolvårig flicka och en man i 45-årsåldern. Hon undrar varför han envisas med att sitta och gömma sig under parasollet, till Kroatien kommer man väl för att sola? Jag kom hit för att kriga en gång, säger han…” Läs mer

Yiyun Li: Be för mig i tusen år I Mittemellans Rike

”Under de senaste 102 åren har mycket hänt i världens folkrikaste och äldsta land. 5000 år av historia har vänts upp och ner gång på gång; från kejsardöme till republik, från republik till folkrepublik, från folkrepublik till rödkapitalism. Revolutioner, världskrig (”där vi alltid var på den vinnande sidan och aldrig hade något för det”), inbördeskrig…” Läs mer

Jonas Karlsson: Spelreglerna När reglerna glöms bort

”Jag ringde numret som stod tryckt längst ner på pappret och hamnade hos en dataröst som hälsade mig välkommen och sa »Du kan nu beskriva ditt ärende med egna ord«. Jag gjorde ett försök att förklara vad det var frågan om men innan jag var färdig avbröt datarösten och sa att jag skulle kopplas till en telefonist…” Läs mer

Selene Hellström: Våra händer stickande, kliande Kort och gott

”Tjugo noveller på knappa hundrasextio sidor. Det säger en del om karaktären hos berättelserna i den här boken. Det handlar om tillstånd speglade i en karaktärs tankeflöde under en kort stund, eller om situationer som är mycket begränsade i tid och rum - en fest en sommarkväll, ett besök hos tandläkaren, en promenad i vinden…” Läs mer

Nelly Kaplan: Sinnenas brunn Surrealistisk erotik

”Surrealismen är en av de mest tillgängliga genrerna. Den släpper lös fantasin och tillåter en att se det man ser. Det är samtidigt en av de mest utmanande genrerna inom konsten eftersom det inte är tydligt vad man ser. Jag tar ett avstamp i konstens surrealism, med giganterna Salvador Dalí och Max Ernst som de stora exemplen…” Läs mer

Jag uppfattar ofta konceptet novell som knepigt. Oftast har en roman bättre chanser att lyckas med att få läsaren i ett fast grepp, att utveckla huvudpersoner och få dem att göra intryck på läsaren, att levandegöra platser och tidpunkter o.s.v. Här måste novellförfattaren arbeta mycket medvetet och effektivt för att uppnå samma effekt på sin läsare där en roman har långt mer tid. Och är det frågan om en mycket kort novell, närmast en liten blixtbetraktelse som det här är frågan om, blir denna problematik ännu större. Det skall dock visa sig att Leken inte gör någon besviken. Det beror till största delen på det mycket oväntade slutet. Men låt oss ta det från början.

Vanesa och Clara leker en lek som heter ”Tjejerna med stora sköna bröst”. De busringer till okända män, låtsas vara från något undersökningsföretag men försöker sedan styra in samtalet på det mer pikanta. För lekens och spänningens skull. En dag fastnar de i telefon med en man som på en gång, tycker de, förstår vad de vill. Han beordrar dem att göra saker. Han säger att Vanesa och Clara skall kyssa och smeka varandra, vilket de också gör. Plötsligt ser Vanesa och Clara varandra i ett nytt ljus - de som tidigare varit bästisar och lekkamrater. Nu, i de tidiga tonåren, slår sexualiteten plötsligt till med full kraft och de har svårt att veta hur de ska hantera den. Detta är ett av novellens viktiga och angelägna teman – hur sexualiteten påverkar och förändrar oss, och vad vi gör av den.

När mannen de fått på kroken en dag föreslår att de ska träffas gör de upp om en träff. De möter honom i ett gatuhörn och upptäcker att han är ganska gammal, rätt ful och ofräsch och – blind. De kommer snabbt överens om att lura honom, så när de gått hem till honom och han vill att de ska klä av sig binder de fast honom i en stol. När han blir vild och börjar skrika och kasta sig fram och tillbaka blir de rädda, tar närmaste föremål och slår honom i huvudet – med den plötsliga, oväntade och olyckliga följden att han dör. Flickorna blir knappast rädda, mest förvånade, och sticker snabbt därifrån. Skrattande. Man kan nästan känna tuggummidoften från dem och höra deras fnitter.

Detta plötsliga slut är det verkligt överraskande med den här korta novellen. Att flickorna upplever hans död som något nästan befriade och rusar därifrån lättade snarare än skrämda är kanske Navarros sätt att framställa mannen som representant för den sexualitet som berövar flickorna deras ungdom och som nu inte längre finns och inte kan utöva någon destruktiv makt över flickorna. De blir barn igen. Kanske kan man läsa den oväntade peripetin på något annat sätt. Oavsett vad är detta en överraskande, rappt skriven och engagerande liten novell.

Similar Posts:

• Skickligt om skilsmässa
• Natten suger
• Bilden av ett horn
• I väntan på pi
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!

Tjugo noveller på knappa hundrasextio sidor. Det säger en del om karaktären hos berättelserna i den här boken. Det handlar om tillstånd speglade i en karaktärs tankeflöde under en kort stund, eller om situationer som är mycket begränsade i tid och rum - en fest en sommarkväll, ett besök hos tandläkaren, en promenad i vinden.

Alla novellerna berättas i jag-form, ett intressant grepp när det genomförs så konsekvent. Man skulle kunna tro att det skulle strömlinjeforma texterna, men gör det faktiskt inte. Istället lyckas Hellström förvånansvärt väl med att ge de olika jagen olika tonlägen. Det bidrar också till spänning i novellerna - flera av novellerna börjar mitt i något och det dröjer lite innan man kan placera jaget i relation till sin omgivning.

Flera av texterna påminner om Mirja Unges författarskap, något som är väldigt positivt för mig. Det är något med intensiteten och direktheten som gör det, även om Hellström inte utmanar med språket så som Unge gör. Det korta formatet tillåter inte heller den närhet man får till Unges karaktärer. Hos henne hinner man ibland också ha tråkigt tillsammans med huvudpersonerna, till den sortens förtrolighet räcker inte Hellströms textlängd. Det gör att man blir mindre berörd här, däremot blir man ofta intresserad och ibland överraskad, och det räcker långt det med.

Sedan är novellerna olika bra, såklart. Jag gillar särskilt “Getingsommar”, en berättelse om en kille som ordnar sommarfest för sina vänner, och där dialog och händelser visar hur ensam man kan vara även mitt i det umgänge som är ens centrala. Även “Det är jag som är den modiga”, som följer två tjejkompisar genom livet, i korta utsnitt ur deras vardag vid olika åldrar, är mycket bra. Den lyckas skildra en stark vänskap som gränsar till någonting annat och mer, och som ofta tar sig motsägelsefulla och ologiska uttryck. Över huvud taget sätter novellerna en stämning väldigt fort, och de scener som skildras inspirerar till att tänka sig också det stora sammanhang som finns runt personerna men som inte ryms i novellernas textmassa. Det är enkelt skrivet och innehållet är vardagligt, men djupet anas alldeles lagom mycket.

Similar Posts:

• Allt är som vanligt
• I en bubbla
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Genre för eftervärlden: “namedroppism”
• Smakar gott men risk för skörbjugg

Minns ni första avsnittet av Sex and the city? Scenen där Carrie följer med en kille hem och sedan drar så fort hon fått orgasm och kommenterar händelsen med ”I just had sex like a man” för tittarna. Lite så är Frida Ulvegrens serienovell Tack och förlåt. Fast ändå inte. Den är mindre glammig, mer realistisk men samtidigt ändå romantisk. Som en sorts feministisk Mitt Livs Novell. Till stil och innehåll påminner den också en del om Lina Neidestams serie Zelda.

Novellen, eller novelletten som förlaget valt att kalla det, handlar om Frida, som när hon är fjorton möter Aron på en fest. Aron är mjuk och romantisk och stryker henne mjukt över armen. Han blir hennes stora tonårskärlek som hon inte kan glömma. Men i novellens del två har Aron flyttat, Frida är nitton och går på gymnasiet, har håriga ben och sitter bredbent på tunnelbanan. Hon är en självständig, ung kvinna. Eller åtminstone är det så hon känner sig. Några gånger i veckan åker hon hem till 32-årige trummisen Sam i Högdalen. De har ett förhållande som är helt på Fridas villkor. De träffas och har sex, ser på Fridas favoritserie och äter Sams fisksoppa. Sam vill hålla handen, det vill inte Frida. Sam verkar förälskad, men Frida är fortfarande kär i Aron. Hon känner sig som ett svin som ändå är med Sam och ställer sådana krav på honom. ”Om jag hörde en man som ställde såna här krav som jag ställer på honom på en kvinna…skulle jag tycka det var vidrigt”, konstaterar hon.

Frida Ulvegren vänder genusglasögonen upp och ner och visar oss det kvinnliga ”svinet”. Det är inte en bild som är ny, men som tåls att visas upp igen. Hon demonstrerar skillnaden mellan olika sorters relationer, där vissa handlar om kärlek och följsamhet och andra kanske mer om att lära sig saker. Frida Ulvegren har också en tecknarstil som ger sina figurer mycket liv och känsla. Framför allt huvudkaraktären Frida är tecknad med väldigt många olika ansiktsuttryck, vilket gör henne levande. När Frida Ulvegren för handlingen framåt i novellen, gör hon det ofta genom att låta huvudkaraktären återberätta längst upp i serierutan. Vid andra tillfällen talar Frida i pratbubblor direkt till läsaren. Jag gillar detta, men ibland blir det en aning övertydligt. Till nästa serienovell önskar jag därför att Frida Ulvegren ska låta karaktärerna prata mer med varandra, och lita på kraften i sina teckningar.

Similar Posts:

• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Smart, politiskt och hett
• Existentiella varsel
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Den dåliga, den bra och det obegåvade ihopförandet av de båda

Novellix är inte längre en bra idé, ett nytt förlag i bokbranschen, en snygg grej, när förlaget nu ger ut sin tredje fyra känns konceptet etablerat och självklart. Fyra bra, snygga, nyskrivna noveller i handflatestorlek, fristående från varandra, men ändå i ett sammanhang. Varje fyra har en ny omslagsillustratör och Maria Kask har lyckats göra dessa noveller till den snyggaste fyran hittills. Tidigare har Camilla skrivit om den tyska fyran som en del i den tysksråkige litteraturspecial som vi gjorde inför bokmässan.

Först ut i min läsning blev Helena Granströms Skördebrev, en stillastående novell skriven i andra person. Det är en mor, ett barn och ett du som modern, jaget skriver till. Den enda framåtrörelsen som finns i texten är pojken som blir äldre, växer. Hon skriver “Väl för barnet att han inte kommer ur mig. Väl för honom att banden som binder oss samman är mjölk, inte blod.”. Och väcker på så sätt frågor om moderskapet. Att man kan vara mor utan att bära barnet, utan att amma barnet, utan att älska barnet. Modern minns den hon skriver till, pojkens far och hur hans fingrar rörde vid hennes kropp. Hon ser sig själv som en ko, men han smekte henne inte som en, och tillslut räcker hennes vätskor inte till för att mätta pojken. Det är stillsamt, ödesmättat och med Helena Granströms vackert poetiska språk.

Den novell som fångade min uppmärksamhet mest var uppstickaren Wille Crafoords Gloria. Där de andra erfarna och etablerade skönlitterära författare är detta Wille Crafoords debut. En debut som fångar mig redan inledningsvis. Även i Gloria handlar det om någon som skriver, journalisten Kaj Beverling och artisten Gloria Lundstedt jobbar på det som ska bli hennes självbiografi och, om allt går som det ska, hennes upprättelse. Det är en oväntad historia med de klassiska novellgreppet att nå fram till något oväntat.

Jens Lapidus håller sig nära den genre som han tidigare har skrivit, trots att han nu tagit steget in i det litterära finrummet med Heder. Adam har suttit inne, för ett brott som han kanske inte har begått. Det har gått tio år och vi följer Adams första timmar, som blir till dagar. Sonen har blivit tio år äldre, tekniken, trenderna, omvärlden likaså. Ibland glänser det till i de där iakttagelserna: “Adam försökte också skratta. Men inuti kände han sig bara som en idiot - han hade ingen aning om vad Google Earth var för nåt.”. Men jag saknar känslorna och allt det som hade gjort Adam till en lite mindre likgiltig karaktär.

“Du ska få veta den imorgon, om du stannar hos mig inatt ska du få veta den, jag ska berätta den för dej över fruksoten”, säger den ena av de två karaktärerna i Amanda Svenssons Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån. Det är en novell som innehåller massor med sidospår om döende mormödrar, stockrosor, platser i världen och kriget som aldrig kom. Men mest handlar den om ett vandrarhem i en gammal fyr, om labradorer och en hemlighet. Det handlar om de proportioner det som man inte pratar om kan få och vad som händer om man avslöjar dem.

Det är fyra fina noveller att läsa, ge bort, ge vidare, ge sig hän i.

Similar Posts:

• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Noveller man glömmer
• Verkligheten som en skuggridå
• Trivsamt
• Njutbar släktkrönika

Nära ögat sändes i Sveriges Radio P1 i programmet Novellen den 1 september 2010. Då hette den 23 minuter och 30 sekunder och var nominerad till Sveriges Radios novellpris. Först nu publiceras den i tryckt form av Brevnoveller.

Huvudkaraktären i novellen vaknar en dag och har i en dröm (?) fått ett varsel. Hennes liv närmar sig sitt slut och det rusar fram och allt hon tror sig ha kvar är 23 minuter och 30 sekunder. Vad gör man när livet når sitt slut? Beställer man in en hummer på stans finaste restaurant eller går man på det inbokade besöket hos frisören?

Det är en existentiell frågeställning som långt ifrån alla hinner ta ställning till eller ens vill tänka på, och så försöker också den här kvinnan hantera sitt varsel. Varför sluta leva bara för att livet bestämt sig för att ta slut?

Så resonerar huvudkaraktären när hon fortsätter sitt liv och sin dag som planerat. Hon dricker sitt morgonkaffe, på sängen till och med, hon går till frisören som planerat och går till tandläkaren som hon tycker så mycket om. Hela tiden är det däremot något som gnager och känns skevt. De 23 minuterna och 30 sekunderna är ständigt återkommande och de tickar på.

Frågor kring liv och död och vår existens är inget unikt ämne, och vid en första läsning känns Nära ögat av den anledningen tråkig. Den växer, långsamt men ändå. Det är klart att frågor kring hur det är att dö är bland de största frågorna vi kan ställa oss, och Nära ögat ger ett möjligt svar på hur en människa kan tackla den stunden, eller den insikten, om att han eller hon ska dö.

Uppmuntrande och roande läsning är det knappast men på något sätt nödvändig läsning, nödvändiga tankar. Det är både oroväckande och lättande att döden representeras av en svart ko:

- Det var i sista ögonblicket! Hör jag någon ropa men jag blir varse att kon stirrar på mig, rakt in i mig, med en absolut, orubblig blick.

Kon är det som ger novellen ett spännande moment, en vändning. Som jag tidigare sa känns Nära ögat tråkig, även om den växer. Jag undrar: borde det ändå inte vara mer intensivt i livets slutskede? I alla fall i litteraturen, jo.

Similar Posts:

• Sveriges Radios novellpris
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning
• Decenniets debutanter
• Apropå hjältar och antihjältar
• När reglerna glöms bort

Andrés Barbas novell är den inledande novellen i Astor förlags novellserie Astor novell. Den börjar direkt med text redan på omslaget - något som gör sig väldigt bra för novellgenren. Det lämnar inga alternativ för mig som läsare att väja undan och låta bli att läsa. Inga omslagsbilder eller förord finns mellan mig och texten. Jag kommer snabbare till novellens känsliga kärna, och jag upplever det som om det intima har vänts utåt. Den del av läsupplevelsen som vanligtvis döljs mellan pärmar, som brukar vara en sak mellan texten och dess läsare, är nu mer synlig även för människor i omgivningen, när du till exempel läser på bussen eller på fiket.

Huvudperson i Barbas novell är skådespelaren Mónica som vaknar efter ännu bröstoperation. Mónica rör sig med både inre och yttre smärta genom en stad som bara erbjuder mörker och dömande blickar. Operationen har inte gjort henne nöjd och hon längtar redan till nästa ingrepp, för det är självklart att det blir fler. Så föds en idé hos Mónica: en bild av hennes ansikte med ett horn. Bilden av hornet kan läsas som en dekonstruktion av ett utseendeideal som aldrig tycks gå att uppnå. En sista deformering av det egna jaget och utseendet - en sorts sista frigörelse, eller synd. För det är något vackert, tillfredställande Mónica tänker på när hon tänker på hornet. Men också något som skrämmer henne.

Redan från början är Andrés Barbas språk musikaliskt, poetiskt och precist. Det är ett språk som på något sätt känns nödvändigt, för det lämnar inget utrymme för läsaren att bli uttråkad. Jag blir hänförd, och trots novellens ibland nästan plågsamma intensitet och obehagliga innehåll är det omöjligt att inte läsa den i ett svep.

Similar Posts:

• Om att leva på lånad tid
• Skickligt om skilsmässa
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• Natten suger
• I väntan på pi

Något är fel på Snorres dotter Vanja-Mari. Ja han heter Snorre, är född i Norge och han tror att det är något fel på hans lilla flicka. Snorre bokar ett möte med föreståndaren och förskolläraren på den förskola hans dotter går på för att prata med dem om hennes problem men de vill varken förstå eller lyssna på honom. De ser inget fel på flickan och det gör inte hennes mamma heller. Problemet bor i hans huvud.

Jag hade behövt ert stöd i det här. Min fru förnekar det fullständigt och vi skulle verkligen behöva få till en utredning för Vanja-Mari. Föreståndaren sneglar ned mot klockan som dumt dinglar mellan brösten. Ja, men nåt stöd kan du nog inte få i det här – eftersom min personal inte har märkt något av det. [...] Ja, vi måste sätta punkt nu. Vi har redan gjort klart för dig hur vi upplever Vanja-Mari. Och det är en väldigt fin flicka du har, Snorre.

Begreppen är en novell som bygger på detaljer och små intryck. När Snorre väntar på att mötet på förskolan ska börja redogör han noggrant och detaljerat för allt han ser och känner. Stolen han sitter på, skorna och armbandsuret han har på sig, rummet han sitter i, vävtapeten och dörrhandtaget på dörren in till rummet där mötet ska hållas. Och såklart Samtalet, men det avslöjas inga detaljer om vad det möjligtvis skulle vara för fel på Vanja-Mari.

Hur i helvete kan skor bli så blöta i tån? Du sprejar ju dem så ofta och så ymnigt med impregneringsvätskan att luftvägarna smalnar av. Skorna är av kvalitet och dessutom putsar du ju ofta dem. Ändå läcker de som såll.

En välkänd tolkningsregel, eller tolkningsmetod är den hermeneutiska cirkeln, även kallad den hermeneutiska spiralen. Tolkningsregeln lyder kort och enkelt att man förstår helheten genom delarna och att tolkningen av delarna är beroende av helheten. Ett verks helhet och detaljer ska belysa varandra. Begreppen bryter den här regeln.

Det är svårt att se helheten och förstå detaljerna när det jag vill veta, det novellen kretsar kring inte går att få tag på. Det är den frustrerande känslan Begreppen handlar om.

Förståelsen och handlingen i romanen går närmast att likna vid mötet med en sjukdom, såväl psykisk som somatisk där symptomen tar över personen. Jag läser Begreppen på just det sättet och ser inte skogen för alla träd. Det går inte att läsa novellen på något annat sätt.

Mats Kempe skriver skickligt och lyckas göra mig lika förtvivlad och frustrerad för att jag inte lyckas förstå det Snorre vill förmedla.

Vill du ha något att läsa på vägen till jobbet, skratta kort och sen glömma bort den, möjligtvis rekommendera den till en kollega är Begreppen ingenting för dig. Vill du däremot ha en läsupplevelse som utmanar ditt tålamod och dina tankar, som du inte kan släppa under arbetsdagen och sen läser på vägen hem igen är Begreppen rätt novell för dig.

Similar Posts:

• Solblekta diaplåtar
• Brevlådelitteratur
• Skickligt om skilsmässa
• En insekt under förstoringsglas
• Natten suger

1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen - speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc - inte minst nu när det snart inte finns några kvar som har förstahandsminnen av det. På något vis måste de historierna berättas vidare.

Men samtidigt, ibland kan jag undra över vad som fascinerar oss så med dem. Jag kan inte riktigt skaka av mig att där ibland finns en underton av att visst var det hemskt, visst var det något av det värsta vi kan tänka oss, visst mördades miljoner oskyldiga på det mest omänskliga sätt man kan tänka sig… men det gick ju bra till slut, eller? Hitler fick vad han förtjänade, lägren befriades, de vita bussarna rullade… En enorm tragedi, men en ganska kort en i tre akter med ett tydligt slut som visar mänskligheten från sin goda sida. Katharsis. Det gör det lätt att lägga bakom oss.

I Spanien vann fascisterna. Visst kan man hävda att så illa som i Tyskland blev det aldrig (kanske var det därför vi kunde titta åt andra hållet och åka på solsemester). Men det tog 40 år mellan inbördeskriget och Francos död, av hög ålder i sin egen bekväma säng. Två generationer som växte upp i en diktatur i Västeuropa.

Blinda solrosor äger rum i början av de där åren. Fyra korta berättelser som utspelar sig i slutet av inbördeskriget och åren efteråt, om människor som måste inse att de förlorat. Kavalleriet kommer inte, omvärlden är för upptagen med att kriga mot värre skurkar, ingen räddar dagen med en sista hjältemodig uppoffring, det blir inte bättre om ett år eller fem eller tio - de förlorar. Punkt. Förlorar striden, förlorar hoppet, förlorar hedern, förlorar livet. Hur går man vidare när allt som hållit en i rörelse tas ifrån en? Vad håller man fast i?

Den Francotrogne kaptenen som kapitulerar till de uppgivna republikanska styrkorna samma dag som segern utropas. Det unga gravida paret som flyr upp i bergen i vetskap om att de inte kan komma ner igen. Den dödsdömde fången som bara kan rädda livet genom att berätta lögner för sin domare om hur hjältemodigt domarens son dog. Pojken vars far håller sig gömd i garderoben och aldrig kan komma ut. Det är ohållbara situationer, där människor går under och andra människor måste intala sig själva att de gjorde det rätta för att inte göra detsamma.

Det låter deprimerande, och det är det. Blinda solrosor har inget ögonblick i slutet där man kan klappa sig i ryggen och säga att just det, så vacker kan mänskligheten vara till och med i sina fulaste stunder. Hur precis, närvarande och smärtsamt detaljerade hans berättelser än är, med varenda droppe bortkastad svett, blod och tårar i kontrast, så föddes ju Méndez 1941. Han var inte där själv utan han växte upp efteråt med historierna. Och det kanske mest fasansfulla med Blinda solrosor är just det: att alla de här historierna är nedtecknade i efterhand, inte av dem som valde att dö utan av dem som försökte leva med det som gjordes mot dem - eller rentav de som var med och gjorde det själva och nu måste motivera det för sig. I den sista novellen blandas en ung pojkes dödsskräck med en självgott ångerfull vuxens berättelse, och för honom går allt väl; den djupt gudstrogna Francostaten förlät onda gärningar så länge man var lojal, bekände och underkastade sig. Så lär man människor att rättfärdiga sina egna handlingar och intala sig att det kunde ju varit värre och så illa har vi det ändå inte så länge vi väljer att inte se det.

I Blinda solrosor syns det. Och ibland måste den berättelsen också kommas ihåg.

Similar Posts:

• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• En terrorist nära dig
• Shakespeare intoxicated
• Verkligheten är den nya fiktionen
• Friheten i en liten bur

La noche sucks kan vara en av de bästa titlarna som går att ha på en novell. Hur den på en och samma gång ger smak av sammanslagningen av språk och kulturer i en stad och hur människorna som bor i den kämpar mot natten.

”Vet du att natten i New Mexico är mörkast i världen?” frågade hon. Och hennes andning kom ut som rökmoln från hennes mun. ”La noche sucks” svarade den andra. De tog en stor klunk ur ölflaskan. Det hördes en smäll från grannhuset och gråten från det sjuka spädbarnet tystnade.

La Noche sucks rör sig kring ett antal människor i ökenstaden Albuquerque i New Mexico. Det är Jerry och De ’Anza som springer över ödemarken, det är Jennifer som åker buss från sitt arbete på biblioteket, det är säkerhetsvakten José, tiggaren Clemente och det är två trettonåriga flickor på Golden Street som delar en mintcigarett och en flaska öl.

I Blanca Riestras novell växer det fram ett nät av individer av olika samhällsklasser, olika etnicitet, kön och ålder. De lever alla under samma mörker, i samma stad, med skilda livsprojekt, evigheter från men ändå parallellt med varandra. I bakgrunden blinkar skyltar till snabbmatsrestauranger, skriker spädbarn, blinkar stjärnor samtidigt som de röda bergen tornar upp sig i fjärran. Det är mycket vackert och en alldeles utmärkt utgångspunkt för en novell. Jag vill ha mer av Blanca Riestra och ser fram emot att läsa romanen med samma namn som novellen.

Similar Posts:

• Bilden av ett horn
• Skickligt om skilsmässa
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• I väntan på pi
• Om att leva på lånad tid

Igår bjöd förlaget Novellix och grundarna Lena Hammargren och Erika Palmquist till födelsedagskalas, eftersom det är så fiffigt ordnat att alla fyller år på samma dag. Succén som de har skapat med Novellix på bara exakt ett år skulle ju givetvis firas ordentligt! Jag, Emelie och Anna C var där.

Några av de författare som förlaget har hunnit ge ut under sitt första år var där och läste ur sina noveller. Helena Granström läste ur den nya novellen “Skördebrev” som Emelie recenserar i vår stora novellspecial imorgon. Cilla Nauman läste om den jobbiga perioden i livet när någon har gett sig in för att förstöra så mycket för en och man får chansen att hämnas ur novellen “Lära sig” och Jens Liljestrand läste om chockerande kärlek och åtrå ut novellen “Sandhamn”.

Det bildades dansgolv, sjöngs högtidligt för födelsedagsbarnen och åts tårta såklart.

Vi åkte givetvis hem till slut med nyinköpta Novellixer i väskorna. Vi önskar Novellix, Lena och Erika vidare framgångar, en bättre start kunde de inte ha fått.

Sara Stridsberg läser Joan Didions bok om att åldras och förlora sina närmaste

Det här är en ypperlig bok som tar upp gruppdynamik och motsättningar som kan dyka upp i alla grupper - från klassrummet till sammanträdesrummet. Rekommenderas å det varmaste!

Omslaget till Regnet och gräset är ett svartvitt foto med den där distinkta touchen av skivomslag från sjuttiotalet, som vi som inte levde då tycker så mycket om att retrofiera. Över den långhåriga hippietjejens ögon sitter två skimrande snäckskal. Som hindrar henne från att se? Eller som inte låter henne se något annat.

Jag läser den i ett enda svep i sängen. Jag läser om den på bussen. Jag låter den vara en pågående läsning, diktsamlingar kan gärna få vara så. Fläta sig in och ut ur ens dagar, svepande vågor av ord som tar lite mer tid på sig att låta sig begripas, omfångas, smältas.

Stigbergsliden Stenaterminalen efter regnet

Trafiken glittrande sin båge över farvattnet

Jag dricker från fatet husvagnar som flygfisk

Barnen sover En sjöman är död inte drunknad men utskuren ur sängen Ingen gråter som fåglarna i molnen ingen gråter längre som havet är fullt av ögon

Tills min mun domnar tills skummet klyvs längs ytan

täckte mig med kyssar som man täcker över båtar om vintern

Som fåglarna dör och sälarna är drunknande sjömän Kolvar av fett och päls vingar av simhud inga händer

Jag älskar Jaskoviaks flyt. Hennes associationer och de nya fantastiska bilderna de frammanar. För så ska poesi vara. Ett mer precist sätt att förklara världen.

Regnet och gräset utspelar sig på en camping. Det är svensk sommar, bröllop i släkten, men något har hänt. Döden är närvarande. Och det känns i gräset, i den förlamande sorgen, i jagets oförmåga att fungera normalt. Så vackert hur Jaskoviak låter allt rinna, så som sorg och saknad just kastar sig kaskadliknande över en. Mensblodet som flyter i strida strömmar ; “Jag går genom mitt kök / med rännilar / nedför låren / dessa blanka / undervattenslemmar”; tårarna som påminner om havet, om regnet, alltid närvarande, barnen som flyter in och ut ur sömn.

Liksom Therese Bohman i Den drunknande hittade en fin blandning av mina favoritstämningar: havet och dess alger, döden, blixtrande passion kontra stor svår sorg, utforskar Jaskoviak på liknande sätt de starka band som binder samman människor genom att använda sig av sommarens fauna, havsmetaforer, barndomen, det av sorg förvirrade jaget, kroppen och den vanskliga svenska sommaren.

Rhododendron love Du måste dela med dig Klappa med en hand

Trots att diktboken är så tunn upptäcker jag fyra olika stilar. En variation i upplägg som också den liknar den eviga process det är att hantera ett dödsfall. Den uppräknande tonen i inledningen kan störa mitt lästempo, och de korta haikuliknande betraktelserna mot slutet kan irritera mig genom att så lätt glida ur mina händer, inte vilja stanna kvar. Men å andra sidan: det finns en brutalitet i uppräkningen som ger spänning, suger mig in. Det finns en fragmentarisk känsla i de korta styckena på slutet, och dessa välavvägda ack så vackra rader här och var, som påminner om rastlösheten i att aldrig komma över. Att förlora någon är att alltid leva med sorgen.

Jag är glad över att ha Regnet och gräset i min bokhylla. Det känns som en diktbok jag gärna återvänder till. Kanske borde jag vetat det redan vid de första citerade raderna av Karin Boye: “att inte mina lyckliga händer / slår ut i tunga rosor”.

Similar Posts:

• En berättelse i fel forum
• Ordtyngd prosa som inte förtrollar
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Gör som du vill!
• Innan vi regnar ned

Estetiken är lågmäld men spretig