bokrecensioner

Om civilisationen som vi känner den skulle gå under – det vore väl klart … dåligt? Eller?

David Jonstad är inte precis någon nykomling i miljödebatten och på ett sätt kan man kanske säga att han, precis som Mark Lynas, blivit desillusionerad. I Kollaps. Livet vid civilisationens slut konstaterar Jonstad att vi inte tycks kunna hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen i sin nuvarande form förmodligen kommer att gå under – men får det samtidigt att framstå lite som en intressant utmaning.

Men vad innebär det egentligen att civilisationen skulle gå under?

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Förutom från historiska kollapser hämtar författaren lärdomar från katastrofer som New Orleans efter orkanen Katrina 2005. Här finns en bild av samhället som havererar, av våld och plundringar och dålig krisberedskap, såväl inom staden som från den federala regeringen. Jonstad ger en delvis annan vinkel, där bildligt och bokstavligt strandsatta människor hjälptes åt att skaffa skydd, mediciner och föda – men pekar också på vilken skada själva föreställningen om allas krig mot alla gör, när medborgargarden ur medelklassen sköt först och frågade sen.

Det är bland annat därför vi bör förbereda oss, menar Jonstad, eftersom rädda och defensiva människor sällan visar sina bästa sidor. Kollaps är inte precis en praktisk överlevnadsguide, även om Jonstad refererar till sådana också (fast de verkar mest skriva av machoamerikaner, de där som tänker just skjuta först och fråga sen), men det är en sympatisk bok som på ett lite okonventionellt sätt väcker många intressanta frågor om både samhället och oss människor.

Kanske är det lite stört att jag tycker att han får det där med civilisationens undergång att låta liksom lite mysigt och spännande. Kanske är det ren bonderomantik (Jonstad är en intellektuell som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i kollektiv någonstans, och jag vet inte hur det är med er, men sådant faller jag patetiskt nog för varje gång). Kanske är det helt enkelt tilltalande med någon som orkar ge sig på att tänka utanför de snäva ramarna.

Similar Posts:

• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Lyssna på Mark Lynas!
• Vår jord, våra intressen

Flödet är livet. Det skulle kunna vara ett citat ur Dracula, men är det inte. Istället kommer bilden av kapitalismen som ett blodflöde som aldrig får stoppas upp, som alltid kräver mer, ur kulturgeografen David Harveys bok Kapitalets gåta och kapitalismens kriser. Jag vet knappt om det är han eller jag – eller Marx – som gör associationen till vampyrer. Det är nog definitivt jag och Marx i alla fall.

Vet inte varför jag hakar upp mig på bildspråket. Kanske för att någon i radioprogrammet Spanarna för ett tag sedan diskuterade varför sjukdomsmetaforerna blivit så vanliga i ekonomijournalistiken. Effekten är i alla fall intressant, bilden av finanskapitalismen som något naturligt, något vi dör ifall det stannar upp. Fullt så ”naturligt” är det kanske inte, men nog påverkar det våra liv i allra högsta grad.

Harvey är akademiker – man skulle kunna säga hardcore-akademiker. Det är nästan så att jag ibland tappar bort mig bland alla teoretiska begrepp. Så plötsligt glimmar det till, och man blir påmind om att det faktiskt är just människors liv det handlar om, ditt och mitt.

Uppfostran av barn i ett urbant bostadskvarter äger rum i en helt annan tidrumslig ram än den som definieras av transaktionerna på dagens finansmarknader. Människor gör klokt i att söka efter ett tryggt personligt rum – ett hem – där de hoppas kunna leva sina dagliga liv och reproducera sig inom en tidshorisont på kanske tjugo år. Men för att kunna gör det måste de bli legala bostadsägare genom att söka bostadslån på en marknad som är organiserad efter en helt annan tidrumslig logik. En del av dem bor i tältläger på grund av att denna logik spårade ur.

Det är ju en skarpsinnig analys, om än kanske inte det enklaste sättet att formulera det på.

Kapitalismen håller ett tempo som knappast är människovänligt, som ökar och ökar. Den griper ständigt efter nytt, mer. Den drar alltid vidare, hittar någonstans där det är billigare att tillverka, lönsammare att sälja. Koloniserar mer och mer av världen, kanske till och med av våra liv? Och just eftersom den alltid drar vidare, alltid måste mer, drar den ständigt med sig kriser, ojämlikhet, ”kreativ förstörelse”.

Enligt Harvey är evig tillväxt knappast möjlig och det är uppenbart att den alltmer oreglerade kapitalismen skapar mängder av lidande, slöseri och förstörelse. Men hur göra motstånd? Särskilt konkret blir nu Harvey inte, men han presenterar en teori om ”samevolution”, om olika mentala, materiella och organisatoriska sfärer där förändring skulle kunna starta. Det är inte en kraft som driver utvecklingen framåt, utan flera.

Det är lätt att bli frustrerad över att Harvey inte erbjuder mycket mer att ta fasta på än så, men hans är en teoretisk helhetsbild, en akademisk förståelse av kapitalismen. Det behövs också. Det når bara kanske inte hela vägen fram.

Similar Posts:

• Kapitalismen under lupp
• Kommunismen som miljöpolitik
• Senil kapitalism
• Nord och syd
• Djupdykning i framtiden

Vi lever i ett fängelse. Med den minst sagt starka bilden inleder forskaren och aktivisten Susan George sin bok Deras kris, våra lösningar. Retoriken är så kraftfull att jag skruvar på mig. Deras kris. De få riktigt rika och mäktiga, de George kallas Davosklassen, de som verkligen tjänar på sakernas tillstånd. Och så vi, alla de andra, den stora merparten av jordens befolkning, som får våra livschanser mer eller mindre begränsade av de där rikastes ambitioner.

Vi och de. Varningsklockorna ringer på ren automatik. Kan vi verkligen skylla jordens och mänsklighetens tillstånd på någon annan? Är det inte vår livsstil som är ohållbar, vi som borde köpa ekologiska tomater och miljöbilar för att rädda planeten … Eller, vänta nu. Har hon kanske en poäng i alla fall?

Vi lever i ett fängelse och fängelset består i att vi låter helt fel saker utgöra murar, utgöra gränserna vi kan leva inom. George tecknar det som cirklar inom cirklar: i det nuvarande samhällssystemet är det finansväsendet som ges störst tyngd, därefter ekonomin i allmänhet, så samhället, och så, innerst, jordens resurser. Utmaningen vi står inför är att kasta om cirklarnas ordningsföljd, så att vår yttersta gräns istället består av jordens resurser och finansväsendet blir det minst viktiga.

Ekonomi och handel ska vara verktyg för människor istället för tvärtom, skulle man kunna säga. Och för att kunna ändra på det så måste vi kanske just kunna uppfatta mänskligheten som ett stort ”vi” med gemensamma intressen av större social och ekonomisk rättvisa och av att förhindra att våra behov och drömmar förkrymps till faktorer i de allra mäktigastes lönsamhetskalkyler.

Susan George hör till de där imponerande personligheterna som står stadigt med ena benet i forskning och det andra i aktivism. Hon skriver personligt, indignerat och med värme och hon lyckas kombinera de stora dragen med mängder av konkreta exempel. Det gäller inte minst hur människor faktiskt lyckas gå samman och förändra, något George själv förstås också är ett exempel på. Det kan handla om resurser som vatten och föda, skuldsättningen av fattiga länder, möjligheten att beskatta finansiella transaktioner (inte alls så svårt som det påstås, menar George), eurokrisen, konflikter eller klimatflyktingar.

Hon understryker visserligen att det inte finns en lösning, inte något färdigt koncept, men det finns en mängd konkreta förslag, lösningar på vägen, delrevolutioner. Det som behövs, menar hon, är inte en enda stor omkastning av systemet, utan just många små revolutioner. Till det innehåller Deras kris, våra lösningar gott om inspiration. Själv hedersordförande i franska Attac får George organisationens slagord att kännas nåbart – kanske är faktiskt en annan värld möjlig.

Similar Posts:

• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• Uppror mot industrisamhället
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Innan domedagen kommer
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?

Jag hade liksom utgått ifrån att jag skulle gilla Mark Lynas. Det gör jag inte.

Lynas var med och satte klimatfrågorna på dagordningen för en bred allmänhet med böcker som Oväder och Sex grader. Nu tycks han emellertid mer än lovligt desillusionerad. I Guds utvalda art. Hur planeten kan överleva utan oss har han ledsnat på sakerna tillstånd – inte minst på själva debatten.

Själv en framträdande internationell miljödebattör, bland annat med uppdrag som miljörådgivare åt Maldivernas regering (det lilla öriket som om klimatförändringarna fortsätter riskerar att bli ett av de första att slukas av höjda havsnivåer) riktar Lynas här udden mot framför allt miljörörelsen i sig. Det är inte minst deras hysteriska och känslobetonade motstånds fel att vi inte lyckats lösa miljöproblemen.

Istället efterlyser han pragmatism, förmågan att välja det minst onda av två onda alternativ – eller möjligen att inse att de inte är onda alls. Lynas underkänner alla möjliga Gröna vågen-tendenser, strävan efter småskalighet, motståndet mot genmanipulerade grödor, mot kärnkraft och mot alla försök att leka Gud. Vi är Gud. Det är bara att erkänna och börja ta ansvar.

Det minst pragmatiska hos Lynas är egentligen att han är helt ovillig att kompromissa vårt sätt att leva. Vi ska inte alls behöva flyga mindre, köra mindre bil eller äta mindre kött. Alla ska bara kunna få det materiellt bättre. Här är det matsäcken som ska rättas efter munnen och inte tvärtom. Då behöver vi ny teknik, men också satsningar på att bevara naturområden och biologisk mångfald samtidigt som vi reducerar utsläpp och miljöförstöring.

Säkert är det en realpolitisk vision som tilltalar många. Business as usual, nästan. Lynas skriver slagfärdigt, påläst och insatt och behärskar inte minst förmågan att ”tala till ekonomer på ekonomers vis”. En viktig nyckel, menar han, är att sätta ett pris på naturtillgångar och ekosystemtjänster och se till att avsätta pengarna. Frågan är vad som återstår när varje ekorre (värd 2,87 dollar styck, tydligen) försetts med prislapp? Om man inte förlorat något när ekonomismen genomsyrar allt?

Jag tror visserligen att Lynas har en viktig poäng i att lösningar på miljöproblemen måste diskuteras mer förutsättningslöst än vad som ofta görs. Men även om Guds utvalda art är väl strukturerad (utifrån de nio planetariska gränser som miljöforskare konstaterat) och kunnigt skriven, kan jag inte riktigt köpa de slutsatser han drar eller hans sätt att argumentera. Boken ger nämligen långt ifrån alltid intryck av den förutsättningslöshet Lynas själv förordar. Exempelvis diskuterar han ingående hur många fåglar av olika arter som fått stryka med vid olika vindkraftsparker – det kan uppenbarligen vara ett stort problem om anläggningarna placeras fel – men ignorerar nästan fullständigt riskerna med favoritlösningen kärnkraft.

Jag får helt enkelt ont i magen på samma sätt som jag brukade få när jag försökte mig på dataspelet SimCity, där man ska få bygga en stad efter eget huvud, men den enda energilösning som fungerade snabbt visade sig vara kärnkraft och höjde man skatten över fem procent så flyttade alla invånarna. Jag köper liksom inte grundpremisserna.

Och när Lynas anklagar miljöaktivister för att ta hållbarhetsproblematiken till ursäkt för att kräva ett systemskifte så kan jag inte låta bli att tänka, i mitt så kallade stilla sinne, att bättre ursäkt får man väl ändå leta efter?

Similar Posts:

• Gilla läget?
• Lyssna på Mark Lynas!
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Stort, dyrt och fräsigt

Egentligen fattar jag inte varför inte fler historiker är politiskt aktiva. Eller, det är väl den akademiska beröringsskräcken, det, rädslan att verka ovetenskaplig, att få sina resultat underkända som ”politiserade”. Hur som helst borde var och en som följt debatten om ”genusvansinnet” veta att det blir man inte beskylld av på grund av ovetenskaplighet, utan det blir man när ens forskningsresultat går stick i stäv med andras åsikter om hur det ”egentligen är”.

I alla fall borde historiker vara benägna att engagera sig politiskt eftersom den som kan sin historia ju knappast kan blunda för att människor faktiskt kan och har förändrat världen radikalt. Inte villkorslöst och sällan ensamma, men inte desto mindre radikalt.

Tony Judt är en sådan historiker och Illa far landet är hans appell, hans politiska testamente dikterat från dödsbädden, faktiskt, och försök att väcka framför allt världens socialdemokrater ut trött historielöshet.

För hur kommer det sig att ojämlikheten griper omkring sig, de sociala och ekonomiska klyftorna bara ökat de senaste decennierna, finanskapitalismen löper amok och slukar våra besparingar på både det ena och det andra sättet (både genom räddningspaket till vansinnesspekulerande banker och genom att det varit bland annat våra pensionspengar de spekulerat med från början) – och socialdemokratin står så handfallen inför att formulera alternativ?

Vad Judt pläderar för är i mångt och mycket en tillbakagång. Faktiskt skriver han om socialdemokratin – och boken vänder sig i första hand till liberala amerikaner, så ”socialism” är ett sedan länge förlorat ord – som en på många sätt konservativ ideologi. Om ett återinförande av moraliska värden, till och med längtan efter stora ledare och ideologer, som de som en gång skapade välfärdssamhällena.

Samtidigt uppmanar visserligen Judt till handling – lite oklart vad – men vill framför allt vidga den politiska debatten. Vi måste prata om historien, vi måste prata om rättvisa, om vad vi vill med samhället, om vad staten ska vara, och så vidare. Där har han förstås en stor poäng med bäring inte minst i den svenska samtidspolitiken.

Inte många ”lekmän” är pigga på att utmana finansministrarna eller deras experter och rådgivare […] Om de gjorde det skulle de få veta, på ungefär samma sätt som en präst på medeltiden kunde ha meddelat sin församling, att detta är frågor som de inte behöver befatta sig med. Liturgin måste mässas fram på ett dunkelt språk som är begripligt endast för de invigda. För alla andra räcker det med att tro.

Men tron har inte varit tillräcklig. Den ekonomiska politikens kejsare i Storbritannien och USA, för att inte tala om alla deras medhjälpare och beundrare från Tallin till Tbilisi, är nakna. Men eftersom de flesta observatörer länge delat deras klädsmak är de inte i läge för att komma med invändningar. Vi måste på nytt lära oss hur det går till att kritisera de som styr över oss.

Precis som alla andra som sticker ut åtminstone småtårna ur de snäva ekonomiska kvartalskalkylerna har Judt fått kritik för att ta för lite ekonomiska hänsyn, men där håller jag inte alls med. Det han pratar om är ett bredare, mer långsiktigt ekonomiskt ansvar. Om att inte låta vare sig gemensamma materiella resurser eller mänskliga sådana gå till spillo bara för att de kanske inte är ekonomiskt lönsamma i detalj och på studs. Det är ju därför vi behöver gemensamma satsningar. I ett offentligt ägt järnvägsnät kan mer trafikerade linjer finansiera de mindre trafikerade och i ett offentligt utbildningssystem kan mer lönsamma utbildningar finansiera mindre lönsamma men kanske ändå samhällsrelevanta sådana.

Rent krasst kanske de ”lyckade” ungarna slipper bli rånade av de mindre ”lyckade” också. Judt ansluter sig till linjen, tydligt uppdragen i exempelvis Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden, att mer jämlika samhällen också är både tryggare, mer hållbara och mer framgångsrika samhällen. För alla. Att dagens ekonomiska kris, precis som på 1930-talet, får desperata väljare att börja snegla efter populistiska, nationalistiska och rasistiska enkla lösningar är knappast någon slump. Och det är bland annat därför Judt vill stryka under inte bara socialismen utan också demokratin i socialdemokratin. Ingen av dem är självklar eller garanterad.

Illa far landet borde läsas av och inspirera inte bara trötta socialdemokrater utan alla som är intresserade av politik (och alla borde ju vara intresserade av politik). Den ställer viktiga, grundläggande frågor.

Den är däremot knappast någon praktisk handbok i politisk förändring. Det mest konkreta jag får ut av den är att Judt verkligen gillar tåg. Men det är väl i och för sig inget dumt exempel på en omkring 150-årig gemensam nytta, hållbarhet och långsiktighet som visat sig bara alltför lätt att privatisera och lönsamhetskalkylera sönder …

Similar Posts:

• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek
• Kriser som kan leda framåt?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen